Home SHS tidning Gamla artiklar Epoken Hirschfeld - 30 gyllene år i svensk hornhistoria
Epoken Hirschfeld - 30 gyllene år i svensk hornhistoria PDF Skriv ut Skicka sidan

av Lennart Stevensson
Ursprungligen publicerad i Movitz nr 4 (december 1994)
Senast ändrad 95-07-02

Hornisten Johann Michael Hirschfeld kom från Petersburg till Stockholm år 1800. Han föddes i Thüringen 11 november 1776 och anställdes som solohornist i Hovkapellet i Stockholm 1801. Hirschfeld, klarinettisten Bernhard Crusell och fagottisten Conrad Preumayer och senare brodern Frans Preumayer var de mest betydande blåsarvirtuoserna i Hovkapellet under början av 1800-talet.
Frans Preumayer ansågs som sin tids skickligaste fagottist och gjorde långa konsertresor till bl a England och Frankrike. Även oboisten Johann Gotlieb Mayer och senare Carl Anton Philip Braun liksom flöjtisten Johann Frans Brendler bör nämnas som utomordentligt skickliga instrumentalister.
Under de första tjugo åren av 1800-talet blomstrade kammarmusiken i Stockholm, med de tre blåsarvirtuoserna i spetsen. Av konsertannonser framgår att de ofta spelade Mozarts blåsarserenader och pianokvintetterna av Mozart respektive Beethoven. Beethovens septett op 20 blev så populär att Crusell arrangerade den för bara blåsare (flöjt, 3 klarinetter, 2 horn, 2 fagotter, trumpet, trombon och serpent).
Dessa tre musikers skicklighet inspirerade givetvis andra svenska tonsättare att skriva för eller med dem i åtanke, t ex:

  • Martin De Ron, pianokvintett (fl, kl, hn, fag, piano)
  • Joakim Nikolas Eggert, sextett (kl, hn, stråkkvartett)
  • Eduard Brendler, serenad (fl, 2 kl, 2 ob, 2 fag, 2 hn, bastrumpet), där hornstämman är extremt virtuost skriven, med Hirschfeld i åtanke.
  • Eduard Du Puy, hornkonsert och en hornkvintett.
  • Frans Berwald, pianokvartett och septett


Bernhard Crusell komponerade 1805 variationer för horn och orkester över Åhlströms visa När jag dricker snillets Gud. 1807 komponerade han även en hornkonsert till Hirschfeld. Båda autograferna är förlorade. 1982 fann musikforskaren Åke Edenstrand 1:a satsen ur hornkonserten, men nu arrangerad för solohorn och 11 brasstämmor. Arrangemanget gjordes 1840 av Frans Preumayer och spelades av Livregementets musikkår i Stockholm.
Crusells Concertante op 3 för klarinett, horn, fagott och orkester komponerades ca 1808 och var förmodligen det av Crusells verk som spelades flest gånger. Konserttrion för klarinett, horn och fagott (ca 1813-1814) fanns påfallande ofta på konsertrepertoaren. Glädjande nog finns det idag en CD tillgänglig med medlemmar ur Falu blåsarkvintett (Bengt Olerås, horn).
Crusell skriver i sin resedagbok från 1803, när han på operan i Paris hade hört hornvirtuosen Duvernoi för första gången. Duvernoi - färdighet, men ej Hirschfelds ton. Och vid ett senare tillfälle: Duvernoi - besynnerlig ton på valthornet.
Hirschfeld komponerade också, bl a en hornkonsert. Tyvärr finns endast ett par smärre pianostycken bevarade. 1809 var Hirschfeld så högt aktad att han hade konsertmästarlön. Han blev erkänd som en mycket virtuos hornist med en enastående vacker hornklang. Erik Gustav Geijer skriver i ett brev den 12 april 1807, på tal om valthornet och Hirschfeld:

En duett för valdhorn och piano spelades och jag tyckte den var "rätt vacker". Dessa instrumenter passa väl tillsammans men var skulle ej Hirschfelds valdhorn passa? Då det spelas så, som han spelar, tycker jag åtminstone, att det är vackrast av alla blåsinstrumenter, kanske av alla instrumenter jag hört. Alla andra blåsinstrumenter ha det felet att vara för mycket sinnliga. De kittla örat och trötta det i längden, de äro okyska, om man förlåter mig detta uttryck. Valdhorn är den enda oskuld bland dem.

1820 utökades Hovkapellets horngrupp till 4 horn. 1823 spelades Friskytten av Weber för första gången i Stockholm och om repetitionerna skriver kapellmästare Johann Fredrik Berwald följande:

 

Vid instuderandet av denna operett faller det mig in en liten rolig händelse, som är värd att upptecknas för att visa, huru man i Sverige i musikalisk väg ännu vidhängande vissa vanor. Man var nämligen hittills van att valthornen alltid parvis åtföljdes i samma tonart t ex två i C och två i Ess. Nu har Weber på ett ställe, i Vargklyftans scen, 4 olika valthorn. På en repetition kom Hirschfeld till mig och förklarade, att valthornisterna ej kunde blåsa i fyra olika tonarter och att det måtte vara en felskrivning av kopisten. Då jag försäkrade honom, att det var ganska rätt och att herrarna borde taga hem stämmorna för att öva sig i de olika tonarterna, blev han förundrad och sade, att han aldrig förut varit med om sådant. Efter flera repetitioner lyckades det äntligen att få saken igång.


Hirschfeld blev ledamot av Musikaliska Akademien 1820. Han slutade i Hovkapellet 1833, vid 59 års ålder. Sex år tidigare hade han flyttat ner från solohornplatsen och ersatts av Christian Gotthilf Schunke.
1841 dog Johann Michael Hirschfeld. Han efterlämnade många duktiga hornelever som kunde föra "den svenska horntraditionen" vidare.

/Lennart Stevensson

 
 

Nytt på sidan

sö 11 mar kl 18:00
Ethel Smyth: Dubbelkonsert
lö 24 mar – sö 25 mar
SHS:s Årsmöteshelg 25-årsjubileum
fr 4 maj kl 19:00
David Cooper - GWO