Home SHS tidning Gamla artiklar Johan Helmich Roman och hornet
Johan Helmich Roman och hornet PDF Skriv ut Skicka sidan
Artikelindex
Johan Helmich Roman och hornet
sid 2
sid 3
Romans kompositioner med horn
Triodelen i sats 20
Översikt, Drottningholmsmusiken
Sinfonia i G-dur
Två hornister
Alla sidor

Romans förhållande till det svenska hornspelets pionjärer
av Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
Ursprungligen publicerad i Movitz nr 4 (december 1994)
Senast ändrad 95-07-02

Romans autograf

Det är i år 300 år sedan Johan Helmich Roman (1694-1758) föddes och 250 år sedan hans Drottningholmsmusik komponerades. Jubileum alltså, och detta är väl skäl nog att uppmärksamma den svenska musikens fader, som är det epitet som musikhistorieskrivarna gett honom. Men det finns för oss hornister ännu en anledning. Roman var nämligen den första svenska kompositör som använde hornet i orkestern, och genom att granska hans kompositioner i allmänhet och hornstämmorna i synnerhet, får man en chans att skymta de hornister som då var verksamma - de hornister som bör ha varit de första i vårt land.

Stämmorna speglar musikern
Många av 1700-talets verk skapades med en speciell orkester i åtanke. Oftast kände kompositören de musiker han skrev för, och i dessa fall borde man i de enskilda stämmorna kunna utläsa musikernas musikaliska kvaliteter - och brister. Detta gäller inte minst hornisterna, som hade att bemästra ett synnerligen lynnigt instrument. Standarden måste ha varierat påtagligt under hornets första sekel.
Bland 1700-talets orkesterverk märks detta tydligt t ex hos Bach och Haydn. Bach hade Gottfried Reiche, trumpetare och hornist i Leipzig, och Haydn hade en lång rad framstående hornister för vilka han ibland skrev mycket krävande stämmor. Det finns också en markant skillnad i användandet av hornen hos Esterhazys kapell respektive orkestrarna i London. Det märks att det tekniska kunnandet inte var lika utvecklat i England vid den här tiden. Det är för oss hornister synd (eller kanske tur?) att det är de sena London-symfonierna som spelas mest idag, medan de tidiga och mer krävande nästan helt lyser med sin frånvaro.
I Mozarts orkester- och operamusik däremot, finns det inte mycket som sätter hornisterna på tekniskt svåra prov. Under större delen av sitt liv hade Mozart ingen fast anställning och ofta visste han helt enkelt inte vilka musiker han skrev för, och skrev därför "säkra" stämmor, som naturligtvis ändå - eller kanske därför - känns musikaliskt mycket övertygande. I Mozarts hornkonserter och kammarmusik med horn är läget annorlunda. I dessa fall kände han oftast hornisterna och tog tillvara på deras kunskaper och undvek deras brister. Man kan t ex följa Leutgebs karriär tillsammans med Mozarts hornkonserter från de relativt virtuosa och fysiskt krävande K 417 och K 495 förbi den melodiska K 447 till den förhållandevis lätta och omfångsmässigt begränsade K 412 i D, skriven i slutet av Leutgebs karriär (och alltså tidigare felaktigt kallad nr 1).
Vad Roman beträffar vet vi att han skrev nästan uteslutande för musiker i Hovkapellet. Ibland fick man förstärkning av hovtrumpetarkåren och exspectanter - 1700-talets oavlönade frilansare.
Kan man då dra några slutsatser om Romans hornister, och hur står sig i så fall dessa i jämförelse med kontinentens bästa?
För att besvara detta måste vi först veta något om Romans liv, karriär och musikaliska influenser.

Den svenska musikens fader
Roman föddes i Stockholm 1694. Hans far var hovkapellist och det var därför naturligt att även sonen skulle bli musiker. Han framträdde inför hovet vid sju års ålder och 1711, 17 år gammal, blev han medlem av hovkapellet. Huvudinstrumentet var violin och oboe. I Hovkapellet steg han i graderna, och blev med tiden hovkapellmästare.
Samtidigt som Roman ansvarade för hovmusiken verkade han för att föra ut musiken till en bredare publik. Detta resulterade i de första offentliga konserterna i Stockholm.
Efter 40 år i hovkapellet, varav 30 som hovkapellmästare, lämnade han Stockholm för gott och flyttade till Haraldsmåla i Småland. Han led då av en tilltagande dövhet, något som förföljt honom sedan 1730-talet. Han var också änkling för andra gången och ensam uppfostrare av sina fem överlevande barn.
Den definitiva orsaken till att han lämnade Stockholm för en på den tiden avlägsen och isolerad smålandsby är inte känd. Han var mycket uppskattad i huvudstaden, inte blott för sin musik. Han stod även för en markant uppryckning av hovkapellet och en vitalisering av musiklivet, som hade levt upp efter de förlamande krigsåren i början av seklet. Dövheten kan vara en förklaring till exilen, men också att vissa personer inom hovet var allmänt missnöjda med kulturlivet och önskade förnyelse. Drottning Lovisa Ulrika skrev hem till Tyskland och klagade på att hovet hade en döv kapellmästare, en halt dansmästare, en lytt fäktmästare och en blind hovmålare. (Lovisa Ulrika giftes in i det svenska hovet 1744, då Roman bidrog till festligheterna med Drottningholmsmusiken...)



 
 

Nytt på sidan

2018-05-23

Kalendern uppdaterad

lö 25 aug kl 18:00
Hornister ur GöteborgsOperans orkester
sö 26 aug kl 16:00
Hornister ur GöteborgsOperans orkester
må 17 sep kl 19:00
Chris Parkes
fr 5 okt kl 12:15
Markus Maskuniitty
sö 7 okt kl 18:00
Stefan Dohr