Home SHS tidning Gamla artiklar Jaktsignaler, farfars radio
Jaktsignaler, farfars radio PDF Skriv ut Skicka sidan

av Sten Christoffersson
Denna artikel är ursprungligen publicerad i Svensk Jakt.
Ursprungligen publicerad i Movitz nr 9 (juni 1997)
Senast ändrad 95-07-02


För inte så länge sedan var jakthornsignaler det enda sätt svenska jägare hade att kommunicera med varandra i skogen. De viktigaste viltslagen hade sina speciella signaler, liksom olika händelser och situationer som brukade inträffa under jakten. Långt före jaktradions tid kunde jägare med hornets hjälp bland annat meddela varandra var de befann sig, att hundarna släppts, hur jakten framskred, vilket viltslag hundarna fått upp, om det var tappt, om ett nyss hört skott var en bom eller en träff och vad för sorts djur som i så fall hade fällts.
Den svenska jakthornkulturen kulminerade sannolikt vid sekelskiftet. För den tidens kulturbärare och kändisjägare, som Bruno Liljefors, Anders Zorn och Albert Engström, var jakthornet en självklar utrustningsdetalj och dess användning en viktig del av jägarkunskapen. Sedan dess har konsten att blåsa i jakthorn och att rätt förstå det ibland komplicerade signalsystemet blivit alltmer bortglömd hos oss. Jaktradion är effektivare, smidigare, lättare att använda och kan behärskas till fulländning även av tondöva, men den saknar fullkomligt det gamla signalsystemets charm. På de ställen i vårt land där någon form av jakthorn ännu förekommer under pågående jakt har melodiska tonslingor som "D'ä räv", "Jösse är död" eller "Här ligger Mickel" ersatts av enkla tutanden i bleckhorn för att sätta igång, rätta till eller stoppa en klapparkedja.

Denna utveckling var naturligtvis oundviklig, men det är alltid både synd och skam när en fin tradition råkar i glömska. Ingen varken kan eller vill hindra att den tekniska utvecklingen slår igenom även ute i jaktmarkerna. Men vi är säkert alla överens om att en viktig del av jaktens själva väsen går förlorad, om jaktutövningen mer blir fråga om hanterandet av högteknologiska prylar än om känsla, kunskaper och respekt för gamla traditioner.

På kontinenten lever jakthornstraditionen kvar i betydligt högre grad än hos oss. Men inte heller där använder man sig i någon större utsträckning av det gamla signalsystemet annat än på de stora hetsjakterna. I stället har hornblåsandet övergått till att bli en strikt, närmast rituell, ceremoni. Man blåser in jakten på morgonen, signalerar för lunch och jaktens slut och blåser bestämda signaler för de olika arterna av villebråd vid den avslutande viltparaden, innan signalen "jakt förbi" ljuder och deltagarna är fria att åka hem.

Det är också från kontinenten hornblåsandet härstammar. Redan under forntiden blåste jägare i lurar av horn eller ben när de ville meddela sig med varandra, och ur dessa primitiva instrument har de moderna jakthornen utvecklats. Ofta användes uroxens väldiga horn och på Kungliga Livrustkammaren i Stockholm finns ett jakthorn som enligt inskriptionen är tillverkat av ett horn från Europas allra sista uroxe.

För högreståndsjägaren under medeltiden var den tidens förnämsta jakthorn, olifanten, som fått sitt namn av det fornfranska ordet för elfenben, en viktig statussymbol. När man mot slutet av medeltiden lärt sig tillverka horn av metall, möjliggjordes jakthornets vidare utveckling. Man kunde nu göra hornets rör längre och därmed få ett betydligt bättre ljud med högre styrka. För att hornet ändå skulle vara hanterbart, böjdes röret cirkelformigt, ibland flera varv. På detta sätt uppstod valthornet och de eleganta parforcehornen.

Parforcehornet har fått sitt namn efter det franska namnet på den jaktform, som det i första hand användes vid, nämligen hetsjakt efter högvilt, så kallad parforcejakt. Vi svenskar tror nog i allmänhet att den europeiska jakthornstraditionen alltid haft sin högborg i Tyskland. I själva verket är Frankrike den stora nationen när det gäller jakthorn och jakthornsmusik. Ända sedan medeltiden har jakthornskulturen blomstrat där, och det ingick i de unga männens uppfostran att kunna blåsa jakthorn.

Under tidernas lopp har åtskilligt skrivits i ämnet. Det kanske mest betydande verket, Trésoire de Vénerie, gavs ut av Hardouin från Anjou år 1394. I boken säger sig Hardouin vilja lära alla jägare de signaler han själv en gång lärt av mästaren Guilleme du Pont och ger noggranna beskrivningar av 14 olika hornsignaler. Varje signal illustreras med ett träsnitt, i vilket den beskrivs med hjälp av fyllda och ofyllda rektanglar enligt ett system som Hardouin noga beskriver i texten. Tack vare denna primitiva "notskrift" vet vi i dag exakt hur jägarna i södra Frankrike signalerade till varandra för 600 år sedan. Även om parforcehornet fortfarande är omtyckt, särskilt på kontinenten, är det en oktav högre stämda, mindre och kompaktare Fürst Pless-hornet i dag det utan jämförelse mest populära. Hans Heinrich, nionde furste av Pless, levde och verkade som hovjägmästare hos den tyske kejsaren under 1800-talets senare del. Han bar alltid ett sådant horn på hovjakterna, och blåste i det så mästerligt, att detta lilla horn blev uppkallat efter honom.

Under senare år har jakthornblåsandet åter tagit fart i Sverige. Tyvärr är det knappast någon som använder de gamla svenska jaktsignalerna under jakt. I stället blåser man enligt kontinentalt mönster, ofta i konsertform vid olika tillställningar med jaktlig anknytning eller vid viltparaderna efter de stora godsens klappjakter.

Sedan 1977 har Nässjöortens Jakthornblåsare funnits och 1983 bildades Skånes Jakthorn, som enbart består av jägare och som ofta blåser på jakter. Båda hornblåsargrupperna består av duktiga amatörer som flitigt tränar tillsammans under kompetent musikalisk ledning och de har betytt mycket för att öka jakthornets popularitet i Sverige.

För att få ytterligare vind i seglen bildades häromåret Svenska Hubertusstiftelsen, med syfte att främja utvecklingen av jakthornsmusiken i landet och underlätta ett internationellt utbyte mellan hornblåsargrupper. Svenska Hubertusstiftelsen skall också i samarbete med Studiefrämjandet arrangera kurser och föreläsningar, tillhandahålla jakthorn för uthyrning och över huvud taget verka för att fler svenskar lär sig jakthornblåsandets ädla konst. Man har också tecknat upp de gamla venska jaktsignalerna och kommer inom en snar framtid att se till att dessa blir tillgängliga för envar som vill lära sig blåsa dem.

Är du intresserad av att blåsa jakthorn och vill komma i kontakt med Svenska Hubertusstiftelsen, är du välkommen att ringa dess ordförande Bengt Karlsson, tel 0380-312 35. Genom honom kan du också komma i kontakt med Nässjöortens Jakthornblåsare. Skånes Jakthorn kontaktar du genom att ringa Hartmut Schüssler på 046 - 41 53 72.

/Sten Christoffersson


trompes de chasse
Grupp som blåser trompes de chasse i Luxemburg City 1993.
Hornen kallas även för re-horn eftersom de är stämda i D.
Foto: Bengt Karlsson

Ahrenburg Jaghornbläsergruppe
Ahrenburg Jaghornbläsergruppe spelar i Bb.
Gruppen har ett aktivt utbyte med Nässjöortens Jakthornblåsare
Foto: Bengt Karlsson

 
 

Nytt på sidan

2018-08-10

Kalendern uppdaterad

fr 5 okt kl 12:15
Markus Maskuniitty
sö 7 okt kl 18:00
Stefan Dohr
to 18 okt kl 19:00
Annamia Larsson
fr 19 okt kl 19:00
Annamia Larsson