Home SHS tidning Gamla artiklar Konserter i 1700-talets Stockholm
Konserter i 1700-talets Stockholm PDF Skriv ut Skicka sidan
Artikelindex
Konserter i 1700-talets Stockholm
Böhm, far och son
Bröderna Boeck
Bröderna Steinmüller
Hornister 1700-talet
Offentliga konserter
Litteratur
Alla sidor

Kalendarium från hornets guldålder
av Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
Ursprungligen publicerad i Movitz nr 2 (december 1993)
Senast ändrad 95-07-02

Årets relativt tunna kalendarium vad gäller solokonserter med horn förtjänar en pendang i detta nummer av Movitz. Vi tar oss tillbaks till solohornets guldålder, till 1700-talets sista decennier, de år då hornvirtuoserna reste kors och tvärs över Europa för att förvåna och förtjusa sin publik med sitt trakterande av ett av de mest svårspelade av orkesterns instrument.

Innan man kom på att man kunde sätta in handen i klockstycket och därmed förändra både tonhöjd och klang, ansåg många att hornet var ett skrälligt instrument som bara kunde användas i ljudstarka sammanhang. Hornisterna fick vila i de långsamma, känsligare satserna. De fick också oftast vila i de kyrkliga verken, eftersom hornen ansågs dränka den övriga orkestern i den stora akustiken. (Stråkstyrkan var oftast inte större än en eller ett par musiker per stämma.) Utan stopptonernas hjälp var kompositörerna också tvungna att lägga stämmorna högt upp i registret, vilket kanske inte alltid uppmuntrade till skönspel.
På de flesta avbildningar av spelande hornister från 1700-talet ses musikern sitta med klockstycket mer eller mindre upp i luften. Konstant "bells up" alltså. Detta gällde i vissa orkestrar långt in på Mozarts tid. Från 1750 och framåt fanns det emellertid hornister som använde högerhanden för att "tygla" hornets tonhöjd och klang, vilket ökade deras möjligheter till solistiska framträdanden och kammarmusicerande. Detta gjorde att ett antal virtuoser började resa runt i Europa som solister. Ofta var de bröder som spelade dubbelkonserter eller duetter. Vi kommer att se nedan att dessa "duettbröder" också var gångbara i Stockholm.
I Ernst Ludwig Gerbers artikel (i Historisches-Biographisches Lexicon der Tonkünstler, skriven 1789, en av de viktigaste källorna vi har om 1700-talets hornspel), finns ett bra belägg för att hornspelets karaktär hade förändrats under klassicismens år:

Förfiningen av tonens kvalitet på solohornet har nått sina högsta höjder idag. När ett par virtuoser bestiger podiet, verkar det inte som man hör ljudet av brassinstrument, utan snarare en flöjt ackompanjerad av en gamba.

Under seklets sista år var hornet ett av de mest uppskattade instrumenten på de europeiska estraderna, kanske t o m det allra populäraste, om man undantar den mänskliga rösten.
Hornets popularitet fortsatte de första årtiondena in på 1800-talet, men avtog sedan. Vissa lägger skulden till tillbakagången på ventilernas intåg på 1830-talet och de alltmer krävande orkesterstämmorna. De menar att hornisterna hade så fullt upp med att lära sig de mekaniska och musikaliska nymodigheterna, att solospelet fick läggas åt sidan. Solokonserten och det "sjungande" hornet försvann och ersattes av den kraftfulla hornensemblen i orkestern, som blev den nya tidens idiom.

Konsertlivet i 1700-talets Stockholm
Källan till den här artikeln är de annonser som är införda i Stockholms tidningar under 1700-talet. (Samtliga konserter är genomgångna och publicerade av Patrik Vretblad i Konsertlivet i Stockholm under 1700-talet. Stockholm 1918.)
Man skall komma ihåg att hovets konserter, baletter och operaföreställningar inte annonserades. Det gjordes heller ingen reklam för det kyrkliga musicerandet. Man kan också tänka sig att många konserter kungjordes på andra platser än tidningssidorna. T ex saknas Bellmans eventuella konserter, liksom de framträdanden på allehanda krogar som han nämner i sin diktning. Information om de folkliga konserterna, liksom de interna kungliga, får man leta efter på andra ställen än i tidningsannonserna.

Kungliga Hovkapellet
har dokumenterade anor från 1400-talet, då hovet började omge sig med betalda musiker. En egentlig orkester med blandad besättning, grundades i samband med Gustav II Adolfs bröllop 1620. Den som efter en nedgång vid 1700-talets början byggde upp kapellet till vad vi idag skulle kalla en sinfonietta, var Johann Helmich Roman (1694-1758). Det var också han som startade de offentliga konserterna.
Under den gustavianska tiden var Hovkapellet oftast sysselsatta med kungens opera- och balettföreställningar, men man hade också tid att ge rena konserter.
Förutom Hovkapellet fanns det ett antal mer eller mindre tillfälliga amatörorkestrar. Dessa var ofta väl så bra som hovkapellet. En stor skillnad var emellertid att medan amatörorkestrarnas musiker mestadels bestod av svenskar, var Hovkapellets musiker oftast importerade från Tyskland och Italien.
Det var vanligt att solisterna själva stod som arrangörer av konserterna. Man engagerade då vanligen musiker ur Hovkapellet, men ibland fanns det hos musikerna en viss ovilja att medverka utanför orkesterns egen verksamhet. Då fick en solist som ville ge konsert i egen regi ta amatörmusikerna till hjälp. I flera insändare och recensioner ansåg man emellertid att "amateurerna" stod sig väl i konkurensen.

 

Stora Riddarhussalen
De offentliga konserterna ägde oftast rum i Stora Riddarhussalen. Salen användes egentligen av adelsståndet vid riksdagsförhandlingarna och fick till en början inte användas av utomstående, men Roman lyckades 1731 få tillstånd att använda Riddarhussalen till ett framförande av Händels Brockes-passion. Därefter ägde huvuddelen av de offentliga konserterna i Stockholm rum där.
En annan vanlig konsertlokal var Stora Börssalen. Börsshuset stod färdigbyggt 1776 och året efter blev stora börssalen för första gången använd som konsertlokal. Salen används för övrigt fortfarande till detta ändamål.

Hornister
De hornister som i annonserna figurerar med namn är:


En liten skara alltså, men ivriga att ge konserter. Många av dessa var även kompositörer och komponerade sina egna hornkonserter. (Det betonas på flera ställen i de gamla hornskolorna att sång och komposition är bland de viktigaste ämnena att behärska för en blivande musiker.) Deras alster är okända för oss och vi kan aldrig riktigt veta hur det lät, men följande lista kan i alla fall ge oss en bild av dåtidens konsertliv och ett hum om "hornpionjärerna" och deras vilkor i 1700-talets Stockholm.

/ Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Hornister anställda i Hovkapellet på 1700-talet
1700-talets offentliga konserter med hornsolister

 




 
 

Nytt på sidan

fr 4 maj kl 19:00
David Cooper - GWO