Home SHS tidning Gamla artiklar Tidiga jakthornsignaler
Tidiga jakthornsignaler PDF Skriv ut Skicka sidan

Beskrivningar av tidiga jakthornsignaler är svårtydda.
Går koden att knäcka?

av Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
Ursprungligen publicerad i Movitz nr 9 (juni 1997)
Senast ändrad 95-07-02


Vi hornister brukar vanligtvis börja tideräkningen omkring år 1700. Som hornist tycker man inte att det finns mycket att intressera sig för innan dess. Det är sant att hornet vid denna tid började användas tillsammans med andra instrument. Därmed började man också notera musiken enligt den standard som står sig än idag.
Men hornhistorien går att spåra längre bak i tiden än så. Då användes inte hornet som orkesterinstrument, utan snarare som ceremoniinstrument - framförallt i samband med jakt.
Tiden innan 1700 är som sagt ganska okänd. En av anledningarna är att vi saknat den vanliga notskriften. Det finns många skäl till detta. Jaktsignaler lärs nog lättast på gehör och notskriften var inte lika utvecklad under medeltiden. Idag kräver de flesta noter för att kunna lära sig ett musikstycke, men så har det inte alltid varit.
När det gäller de tidiga jakthornsignalerna står vi dock inte helt notlösa. Det finns flera olika källor som beskriver dessa, antingen i ord eller genom olika noteringssystem. Dock ska man komma ihåg att dessa system inte beskriver allt och att instruktionerna är så pass vaga, att fältet lämnas öppet för spekulationer. Här följer en genomgång av några av de viktigaste källorna.

En av de första källorna vi har är faktiskt bibeln, men inte i originalversionen, utan en översättning till latinsk hexameter, den sk Heptateuchos, som skrevs någon gång kring år 400. Skriften följer för det mesta den bibliska texten, men vid detta ställe, i Första Mosebok 25:27, har författaren lagt till en del. I bibeln står:

Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höll sig ute på marken;


Den översatta versionen:

Den äldre av de två, som deltagit i jakten, strövade omkring och fick ödemarken att skaka med sina skräniga toner från hornet.


Detta har tolkats som att översättaren ville göra texten mer familjär för de romerska läsarna. Om detta stämmer, skulle jakthorn (förmodligen av djurhorn) varit allmänt kända i Romarriket vid denna tid.

1327 skrev William Twiti The Art of Hunting, där han använder stavelser för att beskriva hornsignalerna. T ex beskriver en signal som benämns parfit så här:

A moot and then trourourout, trout, trout, trourourout.
troutrourout, trout, trout, troutroutroutrout ...
And to commence with a moot and finish by a moot.


Förmodligen är "moot" en speciell signal. Vårt nuvarande notsystem är rätt bra ändå...

1380 kom Livre de la chasse av Gaston III Phoebus, som bla innehåller en bild som visar en lektion där en lärare undervisar flera elever i jakthornspel. Hornen är korta, ca 30-40 cm, och troligen djurhorn. (bilden nedan)

jakthorn



1394, Le livre du Trésor de vénerie av Hardouin de Fontaines-Guerin. Nästan hälften av denna avhandling behandlar Le livre du Corner, som bl a innehåller 14 träsnitt med olika signaler noterade enligt ett system med fyllda och ofyllda rutor.

Cornure de Chasse, en signal som gavs i det medeltida Frankrike när hundarna funnit hjorten och jakten kunde börja, Lägg märke till "notskriften" i bildens ovankant.

1911 föreslog Henri Kling ett sätt tyda detta system, där de fyllda och ofyllda rutorna antogs betyda olika notvärden enligt modern notation. Detta förslag har sedermera blivit allmänt accepterat, trots att det endast rör sig om gissningar.

1510. Sebastian Virdung skriver i sin Musica Getutscht att jakthornet bara för oljud och inte är något riktigt instrument. Det musikaliska jakthornspelet hade uppenbarligen ännu inte spridit sig till Tyskland.

1573. La Vénerie av Jaques de Fouilloux. Den första kända källan som använder modern notation. Vi vet ändå inte hur man ska tolka skriften. Allt är skrivet på samma notrad, endast rytmen varierar. 1575 översattes denna till engelskan av George Gascoigne i Noble Art of Venerie or Hunting (se bild).
Från andra hälften av 1500-talet härstammar även en samling texter som bl a beskriver jakthornsignaler enligt ett tredje system (se bild). Tack vare att vissa benämnda signaler återkommer i flera system, kan man tolka vissa delar av musiken, dock inte tonhöjden.

1591. A short treatise of Hunting av sir Thomas Cockaine. Här används återigen skriftliga anvisningar. T ex beskriver han signaler i termer som "long", "short" och "minome", vilka han i sin tur beskriver så här:

Varje "long" innehåller sju "qavers", en "minome" och en "quatter". En "minome" innehåller fyra åttondelar. En "short" innehåller tre åttondelar.

Ordet "quaver" kan vara ett notvärde. Idag betyder det vanligen åttondel. Ordet "quatter" beskrivs inte närmare.

1633 skrevs den första kända kompositionen som använder sig av jakthornsignaler, Michelangelo Rossis opera Ermina sul Giordano.

1636 skrev Marin Mersenne Harmonie universelle, där han försöker beskriva jakhornet och dess spelteknik. Han nämner bl a att instrumenten består av metall och att munstyckena kan tas bort. Han beskriver munstyckets anläggning mot läpparna, i princip enligt dagens skolor. Han nämner fem olika spelsätt: Genom att blåsa luft genom hornet "som en bälg". Genom att röra [vibrera] med läpparna. Genom att röra läpparna och producera en andra ton. Genom att röra läpparna för att åstakomma en annan ton i naturtonserien. Genom att använda tungan för att åstadkomma artikulerad attack. Instruktionerna är vaga och detta säger kanske inte så mycket, men åtminstone det första alternativet tyder på att det kan ha funnits spelsätt som skiljer sig radikalt från dagens ventilhornspel.

Detta var några källor från de okända århundradena. Hornspelet har sedan dess utvecklats i flera riktiningar. Från att har varit en fransk och engelsk företeelse, spreds jakthornspelet till de tyskspråkiga länderna och hornspelet i barockmusiken utvecklades framför allt i Böhmen. Så småningom förfinades spelet, och det solistiska hornspelet närmade sig sången i uttryck. När det "sjungande" hornspelet nådde sin höjdpunkt på 1800-talet, var det i Frankrike som man gick längst. Med tanke på detta är det fascinerande att höra dagens franska jakthornensembler, som verkligen skiljer sig från 1800-talets naturhornideal.

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Litteratur:

Eva Marie Heater, Early hunting horn calls and their transmission: Some New Discoveries. Historic Brass Society Journal Volume 7, 1995

 
 

Nytt på sidan

sö 11 mar kl 18:00
Ethel Smyth: Dubbelkonsert
lö 24 mar – sö 25 mar
SHS:s Årsmöteshelg 25-årsjubileum
fr 4 maj kl 19:00
David Cooper - GWO