Christer Printz

Min musikaliska bana började av en slump med att jag följde med som sällskap till min bästa kompis när hans mamma anmält honom till förberedande musikundervisning i lilla Smedbyskolan i Norrköping. Han slutade med musiken efter ett par veckor medan jag blev fast! På den tiden skulle alla börja med att spela blockflöjt och så även jag. Lärare på blockflöjt var Jim Lindeborg som egentligen var trumpetare. När det var dags för att välja ”riktigt instrument” blev valet trumpet, mycket beroende på Jim, men också på att min dagmamma älskade Arne Lamberth. Jag började spela trumpet och fick så småningom både Ann-Marie Sundberg och sedan Erik Jacobsson som lärare. Intresset ökade och i gymnasieåldern var jag på musikskolan alla dagar i veckan och spelade i olika ensembler och orkestrar samt försökte förkovra mig i musikteori, piano och sång.

Det året jag gjorde lumpen sökte jag in till musikhögskolan (egentligen mest för att komma ifrån lumparlivet en vecka…). Det gick totalt åt pipsvängen! Men jag träffade en mycket trevlig medsökande som rekommenderade mig att söka till Lunnevads Folkhögskola. Sagt och gjort! Jag sökte och kom in. Vi var fem trumpetare som gick där det året. När vi skulle spela orkester fanns det inga hornister så vi trumpetare fick spela hornstämmorna på trumpet. Vår dirigent undrade om ingen av oss trumpetare ville prova att spela horn. Javisst, det vill jag testa, sa jag. Skolan köpte in två Hoyerhorn och jag och Magnus Appelholm (senare trumpetare i Gotlandsmusiken) gjorde så gott vi kunde. Men det kan inte ha varit någon vidare snygg hornklang. På skolan fanns också den person som är orsaken till att jag blev hornist och som jag sedan dess är evigt tacksam – Eric Humble. Han var en fantastisk, entusiastisk och drivande ensemblelärare. För första gången i skolans historia fanns det nu elever som kunde (tja, ”kunde” var väl en överdrift i mitt fall…) spela de instrument som behövs för att spela blåskvintett. Han var ”eld och lågor” och uppmuntrade oss till stordåd i vår ensemble. Jag blev fast i klangen och möjligheterna med hornet. Så nu var jag hornist – av en slump…

Jag började ta privatlektioner av Anders Rosén och efter ett och ett halvt år som hornist kom jag in på Ingesunds Musikhögskola. Där fick vi Sören Hermansson som lärare och jag som var tämligen ny på instrumentet sög i mig av hans kunskaper som en svamp. Två av mina studiekamrater på Ingesund var Annmari Wangin och Anita Andersson som båda redan då var riktiga ”hornnördar”. Genom dem blev jag indragen i bildandet av Svenska Hornsällskapet och där ingick jag i den första tidningsgruppen.

Jag började sedan jobba som musiklärare på Karlstads Musikskola och fick samtidigt möjlighet att spela i flera föreställningar på Värmlands Musikteater. Min musiklärar- och hornistkarriär har sedan fortsatt med jobb i Enköping och nu i Vimmerby, där jag under många år fått möjlighet att medverka som hornist i orkestrar under ledning av hovkapellisten och hornisten Staffan Lundberg. Sedan tre år tillbaka är jag inte längre musiklärare. Men jag är fortfarande hornist! – fastän mera på amatörnivå.

De andra hedersmedlemmar hittar du här: