Romans förhållande till det svenska hornspelets pionjärer
av Daniel Brandell
Ursprungligen publicerad i Movitz nr 4 (december 1994)
Det är i år 300 år sedan Johan Helmich Roman (1694-1758) föddes och 250 år sedan hans Drottningholmsmusik komponerades. Jubileum alltså, och detta är väl skäl nog att uppmärksamma den svenska musikens fader, som är det epitet som musikhistorieskrivarna gett honom. Men det finns för oss hornister ännu en anledning. Roman var nämligen den första svenska kompositör som använde hornet i orkestern, och genom att granska hans kompositioner i allmänhet och hornstämmorna i synnerhet, får man en chans att skymta de hornister som då var verksamma – de hornister som bör ha varit de första i vårt land.
Stämmorna speglar musikern
Många av 1700-talets verk skapades med en speciell orkester i åtanke. Oftast kände kompositören de musiker han skrev för, och i dessa fall borde man i de enskilda stämmorna kunna utläsa musikernas musikaliska kvaliteter – och brister. Detta gäller inte minst hornisterna, som hade att bemästra ett synnerligen lynnigt instrument. Standarden måste ha varierat påtagligt under hornets första sekel.
Bland 1700-talets orkesterverk märks detta tydligt t ex hos Bach och Haydn. Bach hade Gottfried Reiche, trumpetare och hornist i Leipzig, och Haydn hade en lång rad framstående hornister för vilka han ibland skrev mycket krävande stämmor. Det finns också en markant skillnad i användandet av hornen hos Esterhazys kapell respektive orkestrarna i London. Det märks att det tekniska kunnandet inte var lika utvecklat i England vid den här tiden. Det är för oss hornister synd (eller kanske tur?) att det är de sena London-symfonierna som spelas mest idag, medan de tidiga och mer krävande nästan helt lyser med sin frånvaro.
I Mozarts orkester- och operamusik däremot, finns det inte mycket som sätter hornisterna på tekniskt svåra prov. Under större delen av sitt liv hade Mozart ingen fast anställning och ofta visste han helt enkelt inte vilka musiker han skrev för, och skrev därför ”säkra” stämmor, som naturligtvis ändå – eller kanske därför – känns musikaliskt mycket övertygande. I Mozarts hornkonserter och kammarmusik med horn är läget annorlunda. I dessa fall kände han oftast hornisterna och tog tillvara på deras kunskaper och undvek deras brister. Man kan t ex följa Leutgebs karriär tillsammans med Mozarts hornkonserter från de relativt virtuosa och fysiskt krävande K 417 och K 495 förbi den melodiska K 447 till den förhållandevis lätta och omfångsmässigt begränsade K 412 i D, skriven i slutet av Leutgebs karriär (och alltså tidigare felaktigt kallad nr 1).
Vad Roman beträffar vet vi att han skrev nästan uteslutande för musiker i Hovkapellet. Ibland fick man förstärkning av hovtrumpetarkåren och exspectanter – 1700-talets oavlönade frilansare.
Kan man då dra några slutsatser om Romans hornister, och hur står sig i så fall dessa i jämförelse med kontinentens bästa?
För att besvara detta måste vi först veta något om Romans liv, karriär och musikaliska influenser.
Den svenska musikens fader
Roman föddes i Stockholm 1694. Hans far var hovkapellist och det var därför naturligt att även sonen skulle bli musiker. Han framträdde inför hovet vid sju års ålder och 1711, 17 år gammal, blev han medlem av hovkapellet. Huvudinstrumentet var violin och oboe. I Hovkapellet steg han i graderna, och blev med tiden hovkapellmästare.
Samtidigt som Roman ansvarade för hovmusiken verkade han för att föra ut musiken till en bredare publik. Detta resulterade i de första offentliga konserterna i Stockholm.
Efter 40 år i hovkapellet, varav 30 som hovkapellmästare, lämnade han Stockholm för gott och flyttade till Haraldsmåla i Småland. Han led då av en tilltagande dövhet, något som förföljt honom sedan 1730-talet. Han var också änkling för andra gången och ensam uppfostrare av sina fem överlevande barn.
Den definitiva orsaken till att han lämnade Stockholm för en på den tiden avlägsen och isolerad smålandsby är inte känd. Han var mycket uppskattad i huvudstaden, inte blott för sin musik. Han stod även för en markant uppryckning av hovkapellet och en vitalisering av musiklivet, som hade levt upp efter de förlamande krigsåren i början av seklet. Dövheten kan vara en förklaring till exilen, men också att vissa personer inom hovet var allmänt missnöjda med kulturlivet och önskade förnyelse. Drottning Lovisa Ulrika skrev hem till Tyskland och klagade på att hovet hade en döv kapellmästare, en halt dansmästare, en lytt fäktmästare och en blind hovmålare. (Lovisa Ulrika giftes in i det svenska hovet 1744, då Roman bidrog till festligheterna med Drottningholmsmusiken…)
Englandsresan
Roman gjorde under sitt liv två utlandsresor, 1715-21 och 1735-37. Dessa kom att få en avgörande betydelse för hans komponerande – i Sverige fanns det vid den här tiden inte mycket som inspirerade till kulturella övningar.
Den första resan bar till England och det sjudande musikliv som där rådde. Roman hade fått tillstånd att på någre åhr få resa til at perfectionera sig i musiquen – en ”betald vidareutbildning” i en tid då kulturlivet i det krigströtta Sverige närmast låg i dvala. Detta skulle visa sig vara ett lyckokast.
I London var Händel en av de populäraste tonsättarna, och man har nyligen funnit listor från 1719 som visar att Roman faktiskt satt i andraviolinstämman i Royal Academy of Music, en privat operaorkester på högsta nivå, med Händel som kapellmästare. Säkert fick han också tillfälle att höra Water Music vid hovets båtutflykter somrarna 1716 och 1717.
Händels inflytande på Roman kan väl inte undgå någon. Vid ankomsten till England var Roman 22 år och hade ännu inte komponerat särskilt mycket. Självklart tog han till sig den nio år äldre kapellmästarens musik.
De slagkraftiga hornstämmorna i Water Music måste ha fascinerat Roman. Detta var som vi ska se inte första gången han stötte på hornister, men det sätt på vilket man utnyttjade dem i orkestern var säkert något nytt för honom.
Roman kom att stanna i London i sex år och man kan ana en viss tvekan att lämna musikens huvudstad till förmån för det inte lika vitala livet i Stockholm.
I maj 1721 återkom ändå Roman från England och hade då sin viktigaste musikaliska lärotid bakom sig. Men hade han klart för sig hornets möjligheter och fanns det i så fall några hornister i Stockholm att pröva dessa på? Det finns bara två verk med horn som någorlunda säkert kan tidsbestämmas till perioden före den andra utlandsresan (BeRI 5 och BeRI 25), vilket kan tydas som att åtminstone ett av dessa kriterier saknades.
Europaresan
Den andra resan påbörjades 1735 och pågick i två år. Den förde Roman till England, Frankrike, Italien och Tyskland. Man tror att hemfärden gick över Dresden där hornkunnandet stod på högsta nivå sedan flera decennier, men de virtuosa och ofta väldigt höga hornstämmorna som dominerade där före 1750 (se bl a Thomas Ekmans Hornets historia III och IV i Movitz) har ingen motsvarighet i Romans musik.
Vad man däremot lägger märke till är att den neapolitanska sinfonian blir en viktig del i Romans komponerande efter hemkomsten. Som namnet antyder har den italienska rötter. Det var bl a Scarlatti och Sammartini som utformade den 3-satsiga formen. Den passade bra vid de offentliga konserter som på 1730-talet började bli allt vanligare i Europa. Sinfonian spreds från Italien till Böhmen, Paris och till Mannheim, där Johann Stamitz m fl utvecklade formen, som mynnade ut i den sk Mannheimskolan.
När Roman började införa den 3-satsiga sinfonian, innebar det också ett ökat utnyttjande av hornet. De följande åren skriver Roman ett flertal sinfonior med hornstämmor. Hornen har emellertid för det mesta endast en stödjande funktion, solistiska motiv hittar man hos violiner, flöjter och oboer.
Drottningholmsmusiken
Tiden efter den andra resan innehåller emellertid ett viktigt verk som markant skiljer sig från sinfoniorna – Bilägersmusiken, eller Drottningholmsmusiken som skrevs för bröllopet mellan Adolf Fredrik och prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen. Det speciella tillfället gör också att vi kan datera detta verk exakt, 18 augusti 1744, för jämnt 250 år sedan.
Drottningholmsmusiken kan sägas vara Romans Water Music. Dess stildrag har mycket gemensamt med Händels musik och hans barockstil märks tydligare här än i de formmässigt modernare sinfoniorna. I triodelen i sats nr 20 finner vi Romans mest betydande hornsolo, det som har bildat grunden för Bellmans Käraste bröder. Denna duett utan ackompanjemang är ett anmärkningsvärt undantag från de annars något tama hornstämmor Roman försett oss med. Här, och även i sats 21 och 22, krävs det två hornister med uthållighet, någorlunda höjd och förmåga att ”bända” naturtonerna till f2 och a2.
Dessa tre satser står inte hornstämmorna i Water Music efter. Drottningholmsmusiken skrevs dock 30 år senare. Var det först nu som Roman ansåg att det fanns musiker som klarade ett hornspel av detta slag?
I Drottningholmsmusiken spelar trumpeter och horn ofta samtidigt. Var detta början till en specialisering, där vissa trumpetare började koncentrera sig alltmer på hornet? Som vi ska se, var det troligen hornister och inte trumpetare som spelade hornstämmorna.
De första hornisterna
De tyska hornisterna Baltzar Vetter (även kallad Fetter) (?-1736) och Ernst Ferdinand Pape (1680-1743), kom till Stockholm 1706. De är vad vi vet de första hornisterna som kom till Sverige. Pape bosatte sig så småningom i Västerås, där han 1708 blev organist i domkyrkan. Vetter anställdes i Hovkapellet 1711, samtidigt som Roman, och spelade där till sin död 1736. Han var förmodligen den förste hornist som Roman kom i kontakt med.
Vetter spelade även trumpet, och det är väl troligt att den eller de kollegor som måste ha assisterat honom i de oftast parvisa hornstämmorna, var trumpetare i första hand. Det anställdes nämligen ingen musiker benämnd hornist i Hovkapellet förrän på 1770-talet (se förf:s Konserter i 1700-talets Stockholm, Movitz nr 2).
Vetter och Papes färdigheter måste emellertid ifrågasättas. Så tidigt som 1706 fanns det inte många hornister överhuvudtaget på kontinenten, och hade de varit bra hade de förmodligen stannat där – de sista åren under Karl XII fanns det inte mycket plats för kultur i Sverige. Eftersom Pape dessutom slutligen blev organist i Västerås, tror jag att hornet för dessa herrar egentligen var ett biinstrument, som vid ankomsten nämndes som ett kuriosum, ett instrument att användas kanske vid jakt och andra festligheter, men inte i Hovkapellet. Abraham Hülpher (1734-1798) skriver i sin Historisk Afhandling om Musik och Instrumenter (1773):
I början af Konung Fredrics tid woro här flere utlänningar som efter Tyska sättet spelte nästan alla Instrumenter lika[…]
Och Johan Miklin d. y. (1726-1787), domkyrkoorganist, skriver i ett brev:
[…]de gamle, såsom Roman, Pape [”hornisten” som blev organist i Västerås] Engelhardt, Zellbell och alla, som lärdt Musiken på Tyska façon, kunde tractera nästan alla instrumenter, utwalde dock et til hufwud instrument; men wid slutet af K. Fredriks Reger, och sedermera, har den principen blifwit alt mer och mer etablerad, at wälja et enda instr. för at derpå winna så mycket större perfection[…]
Hovkapellet bestod på 1710-talet av ett dussintal musiker och plats för specialister på ett så udda instrument som hornet fanns helt enkelt inte. Vetter blev som sagt inte heller anställd som hornist i Hovkapellet, utan som musiker, förmodligen med plikt att spela ett flertal instrument – trumpet, oboe, kanske stråk och, sporadiskt, horn.
Man vet att han flera gånger framträdde som tornblåsare i Tyska kyrkan. Vid speciella tillfällen hölls små konserter från Tyska kyrkans torn, en tradition som härstammade från kontinenten, där bl a de sk stadsmusikanterna hade denna uppgift. I Stockholm engagerade man ofta blåsare från Hovkapellet till dessa konserter. Vid dessa tillfällen spelade Vetter trumpet, bl a tillsammans med Johann Jakob Bach (1682-1722) (bror till J. S. Bach) – också han anställd i Hovkapellet. Han kan mycket väl ha assisterat Vetter som hornist vid de få tillfällen det kan ha varit aktuellt på 1710-talet.
Fogelvik
Intressant är att den som importerade musikerna var kanslipresidenten Arvid Horn (1664-1742) – inte för hans namn, utan för att hans son, greve Adam Horn (1717-1778), skulle komma att spela en viktig roll för Roman.
Adam Horn var en stor musikälskare och en duktig amatörviolinist. Han understödde musiker ekonomiskt, och på godset Fogelvik i Tryserums socken i Östergötland samlade han omkring sig musiker och konstnärer. Han krävde också att bl a prästerna som anställdes i socknen skulle vara käcka Musici… Horn hade en stor notsamling, som tyvärr auktionerades bort efter hans död, men en förteckning över verken visar på ett anmärkningsvärt musikintresse – 450 sinfonior och över 1500 kammarmusikverk av 68 olika kompositörer! Bland de representerade fanns naturligtvis Roman, och vi vet dessutom genom en av de få dateringar Roman själv satte på sina verk att han var med och uppförde sin Sinfonia i G-dur (BeRI 15) på Horns gods Fogelvik 1746. (Detta verk bär i Romans autograf påskriften Con Spirito Fogelvik Aug 2. 1746.)
Ungefär vid samma tid lät Horn bygga ett åttakantigt lusthus, avsett för musikaliska sammankomster. I dess tak lät han göra målningar (troligen av Johan Pasch d. ä.) som dels skildrar de fyra årstiderna, dels återger lika många scener från musikframföranden: en sångerska, en dirigerande ensembleledare och en Basso continuo-cellist; tvärflöjt- och blockflöjtspelare; två violinister och två hornister.
Människorna och instrumenten är realistiskt avbildade. Travers och blockflöjtspelarna avbildas någorlunda korrekt, liksom violinisten och continuomusikerna – och i dirigentens hand kan man skymta en sonata av Quantz (op 1:I:1). Genom att jämföra målningen med andra porträtt har man kunnat fastställa att dirigenten är Adam Horn, sångerskan hans hustru, cellisten deras son och blockflöjtisten kyrkoherden i Tryserums församling. Om någon av violinisterna är Roman kan man bara spekulera i – det finns inget bevarat porträtt av Roman att jämföra med.
Jag tror att även hornister är realistiskt avbildade, och inte karikerade som ibland har ansetts vara fallet vid andra målningar med hornisterna pekandes med sina instrument över axeln eller rakt upp.
Intressant är skillnaden i hornisternas sätt att hålla hornen. Stod det var och en fritt att hålla som man önskade, eller höll man helt enkelt olika beroende på hornets längd och diameter? Hornen skiljer sig i utformning – det kan röra sig om ett D-horn och ett G-horn t ex.
Realism eller konstnärlig frihet – Romans hornstämmor går hur som helst att spela utan stopphjälp. De som idag spelar på barockhorn använder sig oftast av borrade hål som ändrar tonhöjden utan hjälp av stopptoner. 1700-talets musiker klarade dock att spela utan några sådana hjälpmedel. Man anar att vi har mycket kvar att lära innan vi vet hur man egentligen spelade horn under senbarocken…
Vilka är då hornisterna på målningen? Förmodligen är det inte Vetter, Pape eller några från deras tid som är avbildade. Såvida det inte rörde sig om mycket stora celebriteter porträtterade man nästan uteslutande levande personer på målningar som denna. Hornisterna är troligen från generationen efter Vetter. Det kan ha varit dessa musiker, eller kolleger till dem som medverkade vid uppförandena av Bilägersmusiken 1744 och Sinfonian 1746. Det är dock lika troligt att de avbildade hornisterna var lokala amatörer, precis som de identifierade musikerna.
Oavsett vilka som verkligen är avbildade, måste åtminstone ett par musiker i denna generation ha nått en sådan färdighet på hornet att Roman kunde ge dem förtroendet vid bilägret i Drottningholm. Som vi ska se fanns det verkligen hornister i Stockholm vid tiden för bröllopet.
Adolf Fredriks kapell
1743, ett år före Drottningholmsmusikens uppförande, kom den blivande kungen Adolf Fredrik till Stockholm från Tyskland. Han hade då med sig ett eget kapell som bestod av 14 musiker, däribland två hornister. Dessa var med största säkerhet Christian Görcke (?-1760) och, Johan Melchior Gewert (?-1772).
Kapellet var till en början administrativt en separat orkester, men man kan anta att Hovkapellet använde sig av dessa musiker vid behov. På 1770-talet slogs de båda kapellen definitivt ihop.
Man kan på goda grunder anta att de importerade hornisterna var med vid framförandet av Drottningholmsmusiken. För det första är svårighetsgraden i hornstämmorna högre än i någon annan Roman-komposition. För det andra var det ju Adolf Fredriks bröllop – och förmodligen medverkade samtliga medlemmar i hans eget kapell vid festligheterna. Att trumpeter och horn ofta spelar samtidigt är ytterligare bevis på att Roman förfogade över ett förstärkt Hovkapell.
Slutsats
När Roman börjar i Hovkapellet ses hornet som ett ceremoniinstrument att användas vid jakt och dylikt. På sin första utlandsresa finner han emellertid att hornet kan användas som orkesterinstrument i Händels anda. Förmodligen var 1720-talets hornister inte av den kalibern att han ville ge dem något större utrymme – endast två verk inkluderandes horn kan någorlunda säkert dateras till perioden före andra utlandsresan.
På 1740-talet, efter andra utlandsresan, finns det tecken som tyder på att hornet mer allmänt börjar bli en naturlig del i Romans orkestrering. Hans musik förändras och orienterar sig från barocken till ett ton- och formspråk inspirerat av den neapolitanska sinfonian och dess efterföljare. Oftast är dock hornstämmorna fortfarande stödjande stämmor utan solistiska inslag. Undantaget är Drottningholmsmusiken, som dels kan hänföras till den äldre barockstilen, dels sätter hornisterna på svårare prov och dessutom exponerar dem för publiken genom att låta dem spela utan ackompanjemang. De hornister som spelade dessa stämmor var förmodligen Görcke och Gewert – de musiker som Adolf Fredrik hade med sig från kontinenten, och som hade nått ett högre kunnande än Hovkapellets musiker.
Konserten vid bilägret hade en festlig inramning, med pukor och trumpeter. Det är nog typiskt att Roman, när han verkligen använde sig av hornen, gjorde det vid ett sådant tillfälle. Förmodligen spelade man utan handen i klockstycket och något intimare musicerande var det nog inte tal om. Till kammarmusiken, som kanske är Romans mest spännande genre, vågade eller ville han inte använda sina hornister.
Trots detta måste man se de hornister som spelade vid bröllopet för precis 250 år sedan som den viktiga länken mellan pionärerna med sina otämjda jaktinstrument och de musiker som under den Gustavianska perioden fick hornet att bli ett första klassens orkester- och solistinstrument.
/Daniel Brandell
Romans sigill
Källor:
Ingmar Bengtsson, J. H. Roman och hans instrumentalmusik. Uppsala 1955.
Musiken i Sverige I och II. Stockholm 1993
Erik Kjellberg, Kungliga musiker under stormaktstiden. 1978.
Abraham Hülpher, Historisk Afhandling om Musik och Instrumenter. Västerås 1773
Eva Helenius-Öberg, J. H. Roman, Liv och verk genom samtida ögon. Stockholm 1994
Drottningholmsmusiken på skiva:
Drottningholms Barockensemble
(Hans Larsson och Heléne Cort, horn)
Musica Sveciae MSCD 410
Romans kompositioner med horn
BeRI 2, Drottningholmsmusiken (1744).
24 satser. De två hornen medverkar i sats 10, 15, 17, 20, 21, 22 och 23. Alla hornsatser går i D-dur, utom sats 10 (F-dur) och sats 17 (G-dur och ej i Romans autograf, utan endast i senare avskrifter). Man brukar även lägga till hornen i sats 1, som då spelar unisont med trumpeterna.
BeRI 5, Ouverture, F-dur (ca 1730)
BeRI 10, Sinfonia, F-dur (1746?)
Prints Gustafs Musique – hyllning till den då nyfödde Gustav III.
BeRI 10 1/2, två orkestersatser F-dur (1746?)
Även dessa skisser benämnda Prints Gustafs Musique.
BeRI 12, Sinfonia D-dur
BeRI 15, Sinfonia, G-dur (1746)
På partituret har Roman skrivit Con Spirito Fogelvik Aug 2. 1746.
BeRI 19, Sinfonia, G-dur (e 1740?)
BeRI 25, Concerto, D-dur (f 1740?)
Ej en konsert i nutida mening. Äktheten är osäker – kanske är det ett ungdomsverk, då stilen inte är typisk ”romansk”.
BeRI 30, Sinfonia , g-moll
BeRI 36, Sinfonia, G-dur (1754)
Till ”Cantata vid Ny-Året 1754”
BeRI 40x, Sinfonia, F-dur
På partituret står F + +. 1804. in Dec., af J. H. Roman (överstruket) och af Frigel, ej af Roman. Frigel själv hävdade att detta var Roman… Dock är förmodligen hornen (liksom klarinetterna) tillagda på 1800-talet. Stämmorna benämnda Corni in C, Corni in F (il Primo Obligato).
BeRI 60, Sats, D-dur
Dessutom följande verk för kör och orkester:
Jubilate (1743)
Dixit (1747)