Kalendarium från hornets guldålder
av Daniel Brandell
Ursprungligen publicerad i Movitz nr 2 (december 1993)
Årets relativt tunna kalendarium vad gäller solokonserter med horn förtjänar en pendang i detta nummer av Movitz. Vi tar oss tillbaks till solohornets guldålder, till 1700-talets sista decennier, de år då hornvirtuoserna reste kors och tvärs över Europa för att förvåna och förtjusa sin publik med sitt trakterande av ett av de mest svårspelade av orkesterns instrument.
Innan man kom på att man kunde sätta in handen i klockstycket och därmed förändra både tonhöjd och klang, ansåg många att hornet var ett skrälligt instrument som bara kunde användas i ljudstarka sammanhang. Hornisterna fick vila i de långsamma, känsligare satserna. De fick också oftast vila i de kyrkliga verken, eftersom hornen ansågs dränka den övriga orkestern i den stora akustiken. (Stråkstyrkan var oftast inte större än en eller ett par musiker per stämma.) Utan stopptonernas hjälp var kompositörerna också tvungna att lägga stämmorna högt upp i registret, vilket kanske inte alltid uppmuntrade till skönspel.
På de flesta avbildningar av spelande hornister från 1700-talet ses musikern sitta med klockstycket mer eller mindre upp i luften. Konstant ”bells up” alltså. Detta gällde i vissa orkestrar långt in på Mozarts tid. Från 1750 och framåt fanns det emellertid hornister som använde högerhanden för att ”tygla” hornets tonhöjd och klang, vilket ökade deras möjligheter till solistiska framträdanden och kammarmusicerande. Detta gjorde att ett antal virtuoser började resa runt i Europa som solister. Ofta var de bröder som spelade dubbelkonserter eller duetter. Vi kommer att se nedan att dessa ”duettbröder” också var gångbara i Stockholm.
I Ernst Ludwig Gerbers artikel (i Historisches-Biographisches Lexicon der Tonkünstler, skriven 1789, en av de viktigaste källorna vi har om 1700-talets hornspel), finns ett bra belägg för att hornspelets karaktär hade förändrats under klassicismens år:
Förfiningen av tonens kvalitet på solohornet har nått sina högsta höjder idag. När ett par virtuoser bestiger podiet, verkar det inte som man hör ljudet av brassinstrument, utan snarare en flöjt ackompanjerad av en gamba.
Under seklets sista år var hornet ett av de mest uppskattade instrumenten på de europeiska estraderna, kanske t o m det allra populäraste, om man undantar den mänskliga rösten.
Hornets popularitet fortsatte de första årtiondena in på 1800-talet, men avtog sedan. Vissa lägger skulden till tillbakagången på ventilernas intåg på 1830-talet och de alltmer krävande orkesterstämmorna. De menar att hornisterna hade så fullt upp med att lära sig de mekaniska och musikaliska nymodigheterna, att solospelet fick läggas åt sidan. Solokonserten och det ”sjungande” hornet försvann och ersattes av den kraftfulla hornensemblen i orkestern, som blev den nya tidens idiom.
Konsertlivet i 1700-talets Stockholm
Källan till den här artikeln är de annonser som är införda i Stockholms tidningar under 1700-talet. (Samtliga konserter är genomgångna och publicerade av Patrik Vretblad i Konsertlivet i Stockholm under 1700-talet. Stockholm 1918.)
Man skall komma ihåg att hovets konserter, baletter och operaföreställningar inte annonserades. Det gjordes heller ingen reklam för det kyrkliga musicerandet. Man kan också tänka sig att många konserter kungjordes på andra platser än tidningssidorna. T ex saknas Bellmans eventuella konserter, liksom de framträdanden på allehanda krogar som han nämner i sin diktning. Information om de folkliga konserterna, liksom de interna kungliga, får man leta efter på andra ställen än i tidningsannonserna.
Kungliga Hovkapellet
har dokumenterade anor från 1400-talet, då hovet började omge sig med betalda musiker. En egentlig orkester med blandad besättning, grundades i samband med Gustav II Adolfs bröllop 1620. Den som efter en nedgång vid 1700-talets början byggde upp kapellet till vad vi idag skulle kalla en sinfonietta, var Johann Helmich Roman (1694-1758). Det var också han som startade de offentliga konserterna.
Under den gustavianska tiden var Hovkapellet oftast sysselsatta med kungens opera- och balettföreställningar, men man hade också tid att ge rena konserter.
Förutom Hovkapellet fanns det ett antal mer eller mindre tillfälliga amatörorkestrar. Dessa var ofta väl så bra som hovkapellet. En stor skillnad var emellertid att medan amatörorkestrarnas musiker mestadels bestod av svenskar, var Hovkapellets musiker oftast importerade från Tyskland och Italien.
Det var vanligt att solisterna själva stod som arrangörer av konserterna. Man engagerade då vanligen musiker ur Hovkapellet, men ibland fanns det hos musikerna en viss ovilja att medverka utanför orkesterns egen verksamhet. Då fick en solist som ville ge konsert i egen regi ta amatörmusikerna till hjälp. I flera insändare och recensioner ansåg man emellertid att ”amateurerna” stod sig väl i konkurensen.
Stora Riddarhussalen
De offentliga konserterna ägde oftast rum i Stora Riddarhussalen. Salen användes egentligen av adelsståndet vid riksdagsförhandlingarna och fick till en början inte användas av utomstående, men Roman lyckades 1731 få tillstånd att använda Riddarhussalen till ett framförande av Händels Brockes-passion. Därefter ägde huvuddelen av de offentliga konserterna i Stockholm rum där.
En annan vanlig konsertlokal var Stora Börssalen. Börsshuset stod färdigbyggt 1776 och året efter blev stora börssalen för första gången använd som konsertlokal. Salen används för övrigt fortfarande till detta ändamål.
Hornister
De hornister som i annonserna figurerar med namn är:
- Böhm, far och son
- Reinert (Reinhert)
- Anton Boek (1754- efter 1815)
- Ignaz Boek (1757- efter 1815)
- Johan Joseph Steinmüller (1763-1808)
- Wilhelm Steinmüller (före 1763-1798)
- Johan Daniel Trache (1760-1823)
- Erik Johan Taxell (1773-1855)
- Johan Gustav Grönros (1774-1817)
- Giuseppe Schiroli
En liten skara alltså, men ivriga att ge konserter. Många av dessa var även kompositörer och komponerade sina egna hornkonserter. (Det betonas på flera ställen i de gamla hornskolorna att sång och komposition är bland de viktigaste ämnena att behärska för en blivande musiker.) Deras alster är okända för oss och vi kan aldrig riktigt veta hur det lät, men följande lista kan i alla fall ge oss en bild av dåtidens konsertliv och ett hum om ”hornpionjärerna” och deras vilkor i 1700-talets Stockholm.
/Daniel Brandell
Böhm, far och son
De första hornisterna som anställdes i Hovkapellet var far och son Böhm. De var också de första att ge offentlig konsert i Stockholm. Naturligtvis hade man även innan hört horn i huvudstaden, men då var det antingen trumpetare, med hornet som biinstrument, amatörer eller turnérande musiker som spelade. Den första konserten för ”Hrr Böhm” blev kanske inte helt lyckad; endast en vecka senare gav de en ny konsert med följande förklaring:
…at justifiera sig för det resp. Publicum, at ej någon brist uti executionen af dess Instrument, utan en åkommen svullnad uti läpparne vid början af sista Concerten, förordsakat detta derangement.
Man får förmoda att de lyckades revangera sig, eftersom de efter detta (1777) medverkade som solister vid ett tiotal tillfällen fram t o m 1782, då båda slutade i orkestern.
Bröderna Boeck
(även kallade Boek eller Böck)
Hörde till de berömda par som drog Europa runt för att visa upp sitt hornduettspel. Anton föddes 1754 och Ignaz 1754, både levde ännu 1815. Deras lärare var Joseph Vogel, som var hornist i Regensburg i mitten av 1700-talet. De böhmiska bröderna var tillsammans med Palsa och Thürrschmidt de ledande duett- virtuoserna i slutet av 1700-talet. Fitzpatrick skriver att deras berömmelse inte spreds utanför den tyskspråkiga världen, vilket alltså deras konsert i Stockholm den 10 december 1783 motbevisar.
Förutom en dubbelkonsert, duetter och trios nämns i annonsen även Echo-stycken, vilket förmodligen är brödernas benämning på de duetter där de använde sig av den handhornssordin som de själva uppfunnit. Med hjälp av den kunde de spela stopptoner otransponerat och även spela icke-naturtoner sordinerat. Förmodligen har Beethoven haft deras sordin i tankarna när han skrev sordinpassagen i slutet av den 6:e symfonin (1808) och hans Rondino (1792) för åtta blåsare, vilket har ett sordinerat parti som även innefattar icke-naturtoner, kan mycket väl vara skrivet för bröderna. Gerber skrev om sordinen:
Ännu mer anmärkningsvärd är den nya typen av sordin som bröderna Boeck från Wien använde på sin turné 1783 [Alltså samma år som Stockholmskonserten]. Denna konstruktion gör att tonen tycks komma från ett avstånd av flera hundra steg.
Frånsett den förundran som Boecks sordinerade spel väckte, låg deras förtjänser i det förfinade och uttryckfulla spelsättet. En av de mest detaljerade vittnesmålen av ett framförande bland någon av de senare handhornsvirtuoserna gjordes efter en konsert av bröderna i Berlin i december 1787:
Den 20:e december framträdde Bröderna Boeck från Prinz Batthyanis orkester här. Dessa virtuoser har erövrat de svårigheter som normalt hindrar detta expressiva instrument så mycket. De spelade med klandefri intonation, hade en excellent ton, och frambringade, med hjälp av en sordin som de satte i klockstycket, ett eko som var så förvillande och överaskande att de som hade suttit och småpratat under deras första konsert plötsligt hörde upp. När temat repeterades var ljudet så mjukt att man trodde att det kom från flera hundra stegs avstånd.
Förutom detta spelade de flera charmerande småstycken, franska chansonettes arrangerade för horn, och flera konserter komponerade av dem själva, för vilka Rosetti hade skrivit orkesterackompangemanget. I den första av dessa fanns ett mycket vackert adagio, som de spelade på ett sånglikt sätt, med dubbelnoter och ackord på vissa ställen. Deras omfång var väldigt stort och tonerna spelades med stor precision. De förtjänar att räknas till de fåtal artister som spelar detta sällan välspelade instrument intill perfektion. Härifrån reser de närmast till Wien och sen till London.
[Cramer’s Magazin 1787 s 1400]
Bröderna Steinmüller
Bröderna Wilhelm (före 1763-1798) och Johann Joseph (1763-1808) Steinmüller anställdes i Hovkapellet 1784. De förblev i tjänst hos kongl Maj:ts kammar musik hela livet ut. De var söner till Thaddäus Steinmüller (1725-1790), en av de berömda hornisterna i Joseph Haydns orkester hos Esterhazy. Det sägs att Wilhelm, Johann Joseph och en tredje bror, också han hornist, bars till sina dop av makarna Haydn.
Bröderna turnérade som hornvirtuoser, och framförde då egna duetter och trior, men också konserter och dubbelkonserter. 1784 var de ute på turné, men två av bröderna att stannade alltså i Stockholm.
Fadern var anställd som höghornist hos Esterhazy 1762-1772. Trots det vittnar Haydns (idag kallad 1:a) hornkonsert från 1762 och den mycket svåra Divertimento a tre per il corno da caccia (1767), som sträcker från 2:a till 22:a naturtonen i Eb, båda skrivna för Thaddäus, om att han måste ha behärskat hela registret. Fadern var sönernas lärare, och med tanke på deras många solokonserter i Stockholm, kan man väl anta att Thaddäus lyckades förmedla sina hornkunskaper till nästa generation. Wilhelm och Johann Joseph lärde i sin tur upp flera svenska hornister, varav minst fyra fick anställning i Hovkapellet.
Bröderna höll en gång på att bli satta i arrest, då hovstallmästaren under en aria noterat att hornisterna inte blåst i instrumenten. De försvarade sig med att de hade paus. ”Kungen betalar er för att blåsa, inte för att pausera” blev svaret. Hovstallmästaren hade dock gjort bort sig och bröderna slapp fängelse till slut.
Hornister anställda i Hovkapeller på 1700-talet
Offentliga konserter med hornsolister i 1700-talets Stockholm
I nedanstående konsertförteckning är endast verk med någon form av solohorn uppräknade. Oftast innehöll konserterna ett par symfonier, minst lika många solokonserter samt ett knippe arior eller sånger.
1744-08-18, K. Bilägret, Drottningholm
Roman, Drottningholmsmusik
Uruppförande. Minst 2 hornister medverkade.
1766-04-20, Stora Riddarhussalen
Zellbell dy, Trio f. Fleut, violin och valthorn.
1766-07-31, Orangeriet
Händel, Water music
1772-07-03, Orangeriet, Stockholm
Serenad, 2 viole obl., 2 violoni obl., 2 fagotte obl., 2 corni och 1 Contr. Bass.
Piecer blandade med accompagnement av flauti, oboe och corni.
Den första konserten i Stockholm som fick någon form av recension (som mest ondgör sig över biljettpriset).
1773-08-15, Orangeriet
Händel, Water-music
1777-04-13, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Instrumental och Vokal Musique av ovannämnde (Hrr Böhm) valthornisters Composition.
Hrr Böhm: låta höra sig på valthorn.
Arrangör: ”Herrar Böhm”. Den första annonserade konserten i Stockholm med far och son Böhm.
1777-04-20, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Valthorn-soli (Hrr Böhm).
”at justifiera sig för det resp. Publicum, at ej någon brist uti executionen af dess Instrument, utan en åkommen svullnad uti läpparne vid början af sista Concerten, förordsakat detta derangement”.
1777-11-23, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Böhm: Qvintett för 2 Cor de Chasse, 2 fl. trav. och 1 fagott.
1778-03-29, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Solos f. valthorn m. fl. instr:r
1779-01-02, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Utvalda Piècer för valthorn (Hrr Böhm)
”talrik orkester”
1779-01-10, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Echo-Qvintett f. valthorn (Hrr Böhm)
1779-01-17, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Valthorns-pièce (Hrr Böhm)
1779-02-14, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Quatuor f. valthorn, clavecin o. fagotter
1779-11-14, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Reinert, Solo-concert f. valthorn (Hr Reinert)
Böhm, Concert för 3 valthorn (Bröderna Böhm o. Hr Reinert)
Konsert för Hrr Zaneboni och Reinert. ”Bröderna Böhm” är förmodligen en felskrivning.
1779-11-17, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Solo f. valthorn (Hr Reinert)
”Konsert till förmån för Hr Zaar. Svensk Amateur.”
1781-04-29, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Böhm, Septette för blåsinstrument.
”Konert för K. Kammarmusicus Böhm.”
1782-11-10, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Quartette för Trompeter och Waldhorn.
1783-02-09, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Solo f. posthorn, med ackomp. av hela orkestern ”Mest alla blåsinstrument”
1783-02-16, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Pièce f. Trompetter och Walthorn (”virtuoser av K. hoforkestern”)
1783-03-39, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Quartette f. Trompeter och Walthorn.
1783-10-12, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Dubbel-concert och duetter för valhorn (Hrr Boeck).
Terzetter och Echo-stycken med valthorn.
1785-02-13, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Solos för valthorn (Herrar Steinmüller, f. f. g.).
1785-04-03, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Area m. obl valthorn
1785-04-17, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Dubbelkoncert för valthorn (Hrr Steinmüller).
Qvartette m. obl. valthorn.
Några piècer med 3 valthorn ”såväl Echo som annat”.
”Konsert. F. f. g. till förmån Hrr Steinmüller.”
1785-11-13, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Dubbelconcert för valthorn (Hrr Steinmüller)
1785-12-10, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Solo för 4 valthorn (Hrr Steinmüller m. fl.).
Dubb.-Concert f. valthorn (Hrr Steinmüller)
1785-12-26, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Concertant Sinfonie (obl. valthorn: Hrr Steinmüller).
1786-02-19, Stora Riddarhussalen, Stockholm
”Soloconcert” f. valthorn (Hrr Steinmüller)
1786-05-21, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Dubbel-concert f. valthorn (Hrr Steinmüller).
1787-12-09, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Solo för valthorn (Hrr Steinmüller).
1790-03-07, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Dubbel-concert f. valthorn (Hrr Steinmüller).
1790-03-25, Svenska Dramatiska Teatern, Stockholm
Stranensky, Qvintett för blås-instrument.
1792-02-02, Svenska Comiska Teatern, Stockholm
Solo-nummer på Harmonica, med ackomp. av valthorn (Hrr Steinmüller)
Stycket ”nyligen införskrivet från Prag”.
1792-09-01, Svenska Comiska Teatern, Stockholm
Rosetti, Consert för valthorn (Hr W Steinmüller).
Duette-Concert för valthorn (Hrr Steinmüller).
Sextette, av sex obl. valthorn.
Konsert för hr Wilhelm Steinmüllers räkning.
1792-09-23, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Quartette Pizzingen (?) för 2 valthorn och 2 trumpeter.
1792-10-14, Stora Riddarhussalen, Stockholm
3 Harmoni-Piècer för 4 valthorn, 2 trumpeter, 1 Contra-Bas och Pukor.
”Uti den tredje Piècen imiterar det ena Valthornet en trumma.”
1792-11-04, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Rosetti, Dubbel Valthorn-Concert (Hrr Steinmüller).
1792-11-18, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Rosetti, Valthorn-Concert (Hr J. Steinmüller).
Grétry, Aria ur ”Zemire och Azor” för Harmonica med ackomp. av 2 Valthorn.
Konsert för Hr Joseph Steinmüller.
1793-01-27, Stora Riddarhussalen, Stockholm
”Åtskillige vackra piècer på Glas Harmonica, ackomp af 2 valthorn”.
1793-02-10, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Rosetti, Dubbel Valthorn-Concert (elever av Hrr Steinmüller)
1793-04-07, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Dubbel-Concert för 2 valthorn (Hrr Steinmüller).
1793-04-21, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Adagio för Harmonica, med ackomp. av flöjt och 2 valthorn (Hrr Steinmüller).
Naumann, Aria ur ”Cora”, m. ackomp. av en flauto och 2 valthorn.
Grétry, Romance ur ”Richard” m. ackomp. av Harmonica, Flauto och 2 valthorn.
Terzette, ur ”Zemire och Azor” m. ackomp. av Harmonica, Flauto och 2 valthorn.
1793-06-16, Stora Börssalen, Stockholm
Dubbel Valthorns-konsert (Hrr Steinmüller).
1793-11-24, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Rosetti, Solo-Concert för valthorn.
Quartette för fyra Valthorn (Herrar Steinmüller [och ?]).
Konsert för Hr Wilh. Steinmüller.
1794-02-16, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Qvintett af 2 Fleuter, 2 Valthorn och Clarinette Fagotte.
Clarinette-Fagotte = Basklarinett
1794-11-23, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Dubbel Valthorns-Concert (Hrr Steinmüller).
”Concert-Spirituel”
Recension —”Måtte framdeles, såsom denna gången, i de mångfaldigaste Variationer skedde, alla Instrumenter täfla med Rösternas förtjusande behag, så skall Sverige intet mer blifva andra Nationer efter hvad en rätt och sann smak i Musiken beträffar.”
1795-01-25, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Mysliweczek, Concert-aria med obl. Valthorn (Hr Jos. Steinmüller).
1795-03-01, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Trio för valthorn (Hrr Steinmüller och hr Trache). Insändare i Extra Posten: ”Om Herrar Steinmüllers och Traches Waldhorns-Trio vill jag ej vara vidlyftig. Deras talang är ganska väl känd och jag gör gerna åt densamma lika med Allmänheten all möjlig rättvisa.”
1796-12-04, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Flera stycken på 2 trumpeter och valthorn.
1797-01-15, Stora Börssalen, Stockholm
Hoffmeister, Dubbel Valthorns-Concert (Hrr Grönros och Taxell).
1797-02-05, Stora Börssalen, Stockholm
Pleyel, Septuor m. 2 obl. valthorn och obl. v:celle.
1798-03-18, Stora Börssalen, Stockholm
Valthorns-concert (Hr Steinmüller).
Mysliweczek, Concertant Aria m. obl. valthorn (Hrr Craelius och Steinmüller)
Konsert. För Jos. Steinmüller och Mayer (oboe)
1798-05-19, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Mysliweczek, Aria m. obl. valthorn (Hrr Craelius och Steinmüller)
1798-12-29, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Mysliweczek, Aria, m. obl. valthorn (Hrr Craelius och Steinmüller)
1799-03-13, Stora Börssalen, Stockholm
Soloquartett på valthorn, comp. av Panå (Hr Steinmüller).
1799-03-16, Stora Börssalen, Stockholm
Dubbel-concert f. valthorn (Hrr Grönros och Taxell).
1799-04-13, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Valthorns-Quartette (Hr Steinmüller)
1800-02-28, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Rosetti, Valthorn-concert (Hr Steinmüller).
Mysliweczek, Aria m. obl. valthorn (Hrr Karsten och Steinmüller).
Konsert för Hr Joseph Steinmüller.
1800-06-17, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Bossa, Concerto f. valthorn (Hr Schiroli).
Ponto {Punto}, Quartett (Solo: Hr Schiroli).
Belloli, Andante och Rondo m. variat:r (Hr Schiroli).
1800-10-30, Stora Riddarhussalen, Stockholm
Schall, Valthorn-concert (Hr Schiroli).
Belloli, Valthorn-concert (Hr Schiroli).
Litteratur
Ernst Ludwig Gerber, Historisches-Biographisches Lexicon der Tonkünstler. Leipzig 1792.
Johann Gottfried Dlabacz, Allgemeiner-Historisches Künstlerlexikon für Böhmen. Prag 1815.
Patrik Vretblad, Konsertlivet i Stockholm under 1700-talet. Stockholm 1918.
Tobias Norlind och Emil Trobäck, Kungl. Hovkapellets historia. Stockholm 1926.
Daniel Fryklund, Handlingar rörande hovkapellister. Stockholm 1926.
Horace Fitzpatrick The Horn and Horn-Playing and the Austro-Bohemian tradition from 1680 to 1830. London 1970.
Reginald Morley-Pegge, The French Horn, Some Notes on the Evolution of the Instrument and of its Technique. 2:a uppl. London 1973